One step at a time

Skrivet tisdag 13 september 2011, 12.03 / kategoriserat i funderingar / kommentera? (↓)

Som jag hintat lite om tidigare har jag varit som en zombie de senaste månaderna. Körde slut på min kropp nästan helt det sista skolåret och sättet skolåret slutade på hjälpte verkligen inte till. Blev tillslut stressad så fort jag gjorde upp planer, oavsett om det var roliga planer eller inte. Mådde riktigt dåligt och hade ingen energi alls för någonting. Fick tvinga mig själv till att göra det som var tvunget att göras.

Som tur är har jag en sambo som uppenbarligen tycker om mig mer än jag själv gör. Han har tvingat mig att avstå kurser jag egentligen ville läsa, tvingat mig att säga nej till saker jag velat säga ja till och tvingat mig att ta det lugnt när jag inte kunnat sitta still. Han har funnits där och lyssnat, sett mig bryta ihop mer än en gång och gjort sitt bästa för att hantera hela situationen på rätt sätt. För mitt sätt är då inte rätt; mitt sätt är att fortsätta köra på ändå. Att han har tänkt på mitt bästa hela tiden har gjort att jag nu faktiskt redan mår bättre. Jag har fått energi igen, orkar hitta på saker, orkar fixa hemma, tänka på framtiden, ta tag i saker. Stressen kommer fortfarande ibland när saker planeras in med kort varsel men jag har gjort enorma framsteg och det är så SKÖNT. Jag behöver inte känna mig lika låst längre och förhoppningsvis är jag mig själv helt igen väldigt snart. Nu ska jag bara se till att aldrig låta mig själv vara så nära den stora feta betongväggen igen.

2 kommentarer:

Skrivet onsdag 14 september 2011, 18.04 av Maria Fränne:

Skönt att höra att det går åt rätt håll! Hoppas du känner dig som dig själv snart :-) Stor kram från Sthlm!

Skrivet fredag 23 september 2011, 21.32 av Jessica:

Det hoppas jag också. Det fortsätter åt rätt håll på det stora hela i alla fall så snart så Hoppas du har det bra uppe i huvudstaden! Kram!

Lämna kommentar

Icke snälla kommentarer hamnar direkt i papperskorgen, tack :)

Namn *

Mail (visas ej) *

URL

Spamkontroll *

*